I was one of 4 individuals who wrote and produced the political live action role playing game (larp) called Suffragett!, set in 1918 about the fight for women’s right to vote.
Press coverage
The larp received quite a bit of attention, as it took place inside the Hallwyl Museum, a city palace in Stockholm that has been preserved almost unchanged since the late 1920s. As an example, the Swedish national television culture news program pre-announced the event, something they had never done for any larp before.
- https://sverigeskvinnolobby.se/suffragett-ett-lajv-om-rostrattskampen-1918/
- https://www.mynewsdesk.com/se/hallwylska-museet/pressreleases/lajvare-intar-hallwylska-museet-953935
- https://svenskhistoria.se/lajv-om-rostrattskampen-pa-hallwylska-museet/
Post-larp reflection
Here is an article I wrote in Swedish after the event. It was originally published as a guest entry in the blog Arrtankar:
—
Detta är en personlig reflektion över arrangemanget Suffragett! Den beskriver min upplevelse och överensstämmer inte nödvändigtvis med den objektiva sanningen eller med övriga arrangörers eller deltagares uppfattning.
Suffragett började med en vision. En vision om att ge båda nya och gamla lajvare en mer levande relation till en del av vår historia som det inte pratats så mycket om: kampen för kvinnlig rösträtt under tidigt 1900-tal. Till detta lades snabbt tanken att jobba aktivt mot svensk press och media för att få lajv att bli mer mainstream. Internt fanns också ett starkt önskemål om ett ordnat arrangörsskap med bra kommunikation mot deltagarna och välordnad projektledning. Så blev det också.
Arrangörsgruppens arbete
Arrangörsgruppen bestod av 4 arrangörer som bidrog med delvis olika kompetens. Cissi Billskog är engagerad i FI och har kunskap om modern feministisk politik och mediaerfarenhet. Siri Sandqvist är arkeolog med specialistkunskap om genushistoria. Susanne Vejdemo har erfarenhet av att arrangera lajv, både med det praktiska och det fiktionella. Själv kan jag projektledning och logistik. Vi valde att inte utse en huvudarrangör utan istället ha en platt organisation. En person var huvudansvarig för varje större fråga vi såg att vi skulle behöva hantera, med en annan arrangör som medhjälpare för att det skall bli robustare. Susanne tog även på sig den inofficiella rollen av att vara den som påminde oss andra om att det var dags att hålla möten, och när vi inte gjort vad vi lovat varandra.
I början av 2013 samlades vi för första gången och förhandlade fram en tydlig delad vision som alla kunde skriva under på. Det tog ganska många timmar innan alla var nöjda, men det var en väl värd investering. Vi hade ungefär ett möte i månaden i genomsnitt. Lite färre under våren, lite fler månaderna innan lajvet. Mötena började 18.30 med enkel middag hemma hos någon och slutade alla ganska precis vid 9. Det var korta möten som mest handlade om att stämma av och skriva nya att-göra-listor, och där det mesta arbetet skedde mellan mötena vilket var effektivt och avstressande.
Historien om Hallwylska
I vår jakt på en lokal som fick plats i vår budget och låg lätt tillgänglig så sökte vi längs de stora järnvägslinjerna i Sveriges mitt, från Gävle i norr till Jönköping i söder. Från Sandra i Gävle fick vi tipset om att Hallwylska ju vore coolt, om vi kunde få det. Sagt och gjort skrev vi ett brev till dem. Där beskrev vi vad de skulle kunna dra för nytta av att vi fick ordna ett lajv hos dem, ett förslag om att vi skulle hålla två föredrag hos dem, och en lista på krav från vår sida som inte var förhandlingsbara. Hallwylska nappade direkt och meddelade att de var villiga att låna ut lokalerna gratis mot att vi betalade personalens löner vilket var ~13 tusen kronor totalt för en kväll (läs mer). Hallwylska använder dessutom dramatiserade visningar som del av sin vanliga verksamhet så de har personal med teatervana, vilket gav oss förtroende.
Relationen var dock otroligt skör och kommunikationen har genom hela projektet varit bristfällig. Frågan om vad den preliminärbokning vi gjorde för Söndagen faktiskt innebar eller inte, är fortfarande olöst. Det är min uppfattning att beslutet att köra på Hallwylska ökade arbetsbelastningen för oss något enormt, kanske till det dubbla. Väl på plats var dock personalen ett under av hjälpsamhet och kompromissvilja. Jag tror att de helt enkelt var väldigt nervösa inför detta projekt och trodde att de på riktigt satte museets säkerhet på spel genom att släppa in oss. Detta ändrades dock snabbt när de kunde se hur väluppfostrade vi faktiskt var. Det skall nämnas att personerna vi planerade med var cheferna och intendenterna och de som var på plats var guiderna.
Fram till ungefär 15 minuter in i spel så hade personalen planerat att mest spela sina roller på sparlåga och observera läget. Men det tog inte längre än så innan de sveptes med i stämningen och började bejaka och till och med driva lite eget spel.
Ny räckvidd för lajv
Det hade varit lätt att fylla detta lajv med rutinerade kvinnliga lajvare mellan 20 och 40. Vi ville bredda oss något från detta och planerade en ambitiös marknadsföringskampanj för att nå ut utanför lajvsverige. Vi valde i första hand att försöka synas i forum där feministisk intresserade, gärna yngre, personer befann sig. Vi bestämde oss även för att kvotera in nybörjare ifall det skulle se ut som att lajvet började fyllas med för många erfarna. Vi blev positivt överraskade av responsen då ett antal publikationer spred vårt budskap under våren. När vi öppnade anmälan så vi att det fanns rejält med äldre spelare, manliga spelare och framför allt nybörjare direkt från början. Det kan vara värt att säga att vi fick in 94 anmälningar (Det totala antalet roller i båda uppsättningarna) inom 4 timmar och 5 minuter efter att vi öppnat anmälan. När vi dessutom insåg att vi hade en sittande riksdagspartiledare bland de anmälda så så blev åtminstone jag lite svag i knäna.
Vårt mediearbete resulterade dessutom i ett dryga två minuter långt reportage om oss i Kulturnyheterna på SVT precis innan lajvet vilket jag tror kan vara första gången ett lajv lyckats med något sådant i Sverige.
Först-till-kvarn och tillgänglighet
Rättvisa och tillgänglighet var två andra ledord som tidigt förankrades i arrangörsgruppen. Det förekommer en diskussion inom lajvsverige kring att handplocka spelare till sina lajv, möjligen efter någon form av öppen anmälan. Vi beslutade oss för att tydligt ta ställning mot detta och att hålla en väldigt strikt först-till-kvarn. Några undantag blev det dock i och med att en deltagare betalade någon dag sent utan att bli av med sin plats. Sista veckan när inhoppare skulle väljas så gjordes även ett visst handplockande baserat på vem som hojtade högst.
På temat tillgänglighet så valde vi även att ha en samvetsbaserad differentierad deltagaravgift, vilket fungerade utmärkt. Vi skrev några meningar om hur man skulle tänka för att välja deltagaravgift och vi fick varken några särskilt upprörda reaktioner, eller att alla anmälde sig med den lägsta avgiften.
Det perfekta praktiska arrangemanget
I två av mina ansvarsområden, kommunikation med deltagare och logistiskt genomförande, så bestämde jag mig för att målet inte var något annat än total felfrihet. Ett sådant mål kan man givetvis aldrig uppnå, men jag anser att vi uppnådde det så nära som rimligen kunde gjorts, om man undantar debaclet med Hallwylska och söndagen. Dock är det min uppfattning att när situationen väl dök upp så hanterade vi den enligt konstens alla regler. Vi erbjöd alla 47 deltagare som betalat möjligheten att få tillbaka sina pengar och bara en person valde detta.
Vi har precis fått in resultaten av vår deltagarutvärdering, och med den i hand vågar jag påstå att detta lajvprojekt är den näst största bedriften i mitt liv, endast slagen av mitt arbete med disken på Världsscoutjamboreen 2011.
Slutreflektion
Jag är glad att jag blev inbjuden att vara med i denna grupp arrangörer. Jag är glad att jag tackade ja. Det var väldigt jobbig vissa, bitvis långa, sträckor. Men det var väl värt jobbet för från lajvstart på lördagen var det bara ett nöje att åka med på ett lajv som kan komma att bli historiskt.
Med detta så lämnar jag lajvhobbyn för några år, både som deltagare och som arrangör, för att fokusera på att vara en bra pappa. Och jag vill uppmana dig som läser detta, att om jag inte kommit tillbaka igen inom 15 år, ring mig. Då odlar jag ett skägg med silverstråk i, drar på mig rustningen och med några fler rynkor och en lite mer gravitas i rösten så spelar vi veteransoldater, så som det egentligen borde göras.
//Daniel Armyr
//En av fyra arrangörer bakom Suffragett!